Ibland dyker det upp historier om ättlingar i rakt nedstigande led till Carl Michael Bellman. Det finns bland annat en historia om en ättling till sonen Carl (född 1787) som ska ha hamnat i Prag på 1800-talet, och på 1980-talet dök Frederick Bellman från Arizona i USA upp i Stockholm och berättade att han var ättling till den svenske skalden (se det tidigare inlägget om En svensk, en amerikan och en Bellman). Men vilka är egentligen de sista i tiden säkra uppgifterna om Carl Michael Bellmans söner och deras öden?

De sista säkra uppgifterna om sönerna återfinns i Stockholms stadsarkiv. Bellman hade fyra söner: Gustaf (född 1781), Elis (född 1785), Carl (född 1787) och Adolf (född 1790). Elis dog redan som tvååring 1787. Gustaf blev soldat och Carl blev sjöman. I den fjärde sonens – Adolf Bellmans – bouppteckning från 1835 finns några korta uppgifter om Gustaf och Carl och om vad som hände med dem. Adolf avled som sidenkramhandlare i Stockholm. Vid bouppteckningen efter honom var bara änkan, Maria Lovisa Lavén, och modern, Lovisa Fredrika Bellman, närvarande. Om bröderna står det ”att den aflidne haft 2:ne bröder Carl och Gustaf, af hvilka den ena för omkring 30 år sedan såsom Cadett vid Skeppsholms staten med Coopvaerdie fartyg

[handelsfartyg] rest till sjös och lemnat fartyget i England, utan att han sedermera om sig och sitt vistande gifvit någon underrättelse, samt den andra varit underofficer vid Konungens Lif-Garde till häst, men sedermera engagerat sig i franska arméen och bevistat Napoleons krig i Spanien, där han, efter lemnad underrättelse af en hemkommen officer, Lieutenanten Båth, som tjent tillsammans med honom i Spanien, skall hafva blifvit dödsskjuten.” Bouppteckningen finns i Stockholms stadsarkiv med nummer 1835:I:148.

Det finns ytterligare ett brev som bekräftar uppgifterna om Carls öde. Det finns idag i Par Bricoles arkiv och är skrivet av Carl Bellman i november 1805. Adressaten är hans mamma på Kungsholmsbrogatan 30 i Stockholm. Det lyder:

”Bästa Mamma.

Jag hafver skrifvit min Mamma till 2:ne bref med Skepps.[posten?] men huru vida det kommit min Mamma tillhanda vet jag intet, deruti har jag berättat, det jag så väl som besättningen slitit mycket ondt, och varit i svåra omständigheter, och ibland fått åtnöjas med ½ och ¼ portion. Nu skrifver jag under min Capten Nils Neukirks couvert som skriver till Redderiet, för att låta min Mamma veta att jag lefver, vi seglade från Nantes d. 4 förlidne julii med en laddning hvete för att låssa i Spanien, men blefvo upbragte af en Engelsk kapare till Jersey d. 15 julii, hvarest vi ännu äro qvarliggande, och torde Mamma vara god och utqvittera min innestående lön. Vi torde snart bli fria och då torde vår kurs bli på London. Jag ber om min helsning till alla bekanta och mina bröder. Gud välsigna Mamma med alt godt önskas af dess lydiga son. Nantes d. 20 Nov 1805. C: Bellman.”

Det verkar utifrån dessa uppgifter inte sannolikt att Gustaf Bellman efterlämnade någon familj. Carl Bellmans öde är mer ovisst eftersom inga uppgifter om honom finns efter brevet från 1805. Det förefaller dock som sannolikt att han på något sätt skulle ha försökt ta kontakt med sin mor, om han hade fått tillfälle till det under alla de år som förflöt mellan brevet från 1805 och bouppteckningen från 1835, då hans mor undertecknade uppgiften om att han inte hörts av på 30 år.

På brevet från Carl Bellman finns antecknat med blyerts: Se Barr, Bellman sid. 176. Det hänvisar till följande text ur Knut Barr, Bellman (Stockholm, 1930), s. 176: ”Carl Bellman blir anställd vid flottan och får enligt tillgängliga handlingar permission för att arbeta i utrikes sjöfart. År 1804 anhåller han om förlängd permission, som beviljas. År 1807 är han alltjämt permitterad. År 1809 får en annan uppbära hans lön. År 1810 är han avförd ur rullorna ’för överbliven permission’. Sedan vet man ingenting om honom.”

Mats Hayen, historiker vid Stockholms stadsarkiv och ordenshistorion samt vice ordensarkivarie i Par Bricole.

Bild: Carl Bellmans brev från 1805 – i Par Bricoles arkiv.